Jag vet inte om jag har skrivit det innan, jag vet inte om det ens betyder något för er.

Men det är slut. Det är slut emellan Hanna och mig vilket inte alls är sådär jätte kul precis.

Jag har aldrig gråtit över att förlora någon jag varit tillsammans med men nu gör jag det. Jag har aldrig tidigare blivit dumpad, men nu har jag det.

Hon gjorde slut pga. hon inte orkade avståndet vilket var ett jätte bra beslut utav henne. Kanske smärtar det mig mest? Hon var och är den absolut mest perfekta människan för mig vilket känns förjävligt helt enkelt.

Kedjan hon gav mig ligger vid min sida och jag vägrar röra vid den, som att röra något som brinner. Ren självskada. Är jag fånig? Nej, jag är väll ganska krossad.

Men det var bra, jätte bra. Det behövdes och jag kan inte säga annat. Jag orkade inte heller avståndet men kunde inte göra slut, en hemskt underlig känsla. Jag var svag, jag som är så kall. Ja jag är kall, ibland. Jag kan skratta vissa stunder åt Hanna och mig varför vet jag inte. Jag kan skita otroligt i känslor. Men inte nu, jag var verkligen kär.

Och det är jag än.

Men det är dags att gå vidare, jag hittar säkert någon ny som jag kan såra lite och älska, som jag sa till en vän, i ett förhållande måste det finnas sorg, annars är det inget förhållande då är det bara falskt. För jag vet att människor har känslor. Något annat går inte att påstå, eller jo. Ibland så blir ju folk kalla och gör dumma saker. Jag kan ju bli kall iof. Men jag har fortfarande känslor. I det långa loppet har alla känslor kanske jag ska säga.

Men jaja, jag orkar inte skriva mer, klockan är 23.00 och jag har uppträtt idag samt gjort en massa annat, jag är inte trött men jag är pissed eller ledsen.

Eventuellt blir det lite oaktivt, jag skriver när jag har lust.

  Jag älskar den bilden faktiskt. Dels för ljuset dels för spegelbilden. Ger en känsla eller?

Jag har nu svar på frågan, vad är det bästa som någonsin hänt dig? Svaret kan vara kort och enkelt, eller långt och vackert. Ni får stå ut med det långa.

Detta var då gårdagen som började med en tidig uppväckning för packning m.m för att åka hem ifrån hälsingland, alltså Unga Örnar lägret (som har gått jätte bra, vakter ska ha partrullerat runtom oss). Spänningen inom mig växte som bara den och jag försökte desperat att sova för att kunna hålla mig vaken till klockan ett mitt i natten på Hoforsrocken. Dock var sömnen dålig och jag blev snabbt irriterad på att jag inte hade någon fungerande musikspelare. Men så småningom stannade bussen på min hållplats och jag klev av, lämnade packningen för att köpa något gott och fan då GD där jag var med, för er som undrar är det sista svaret ifrån politikern ifrån min fråga. Ni får klicka er in på GD själv för min dator är seg idag x_x

Eller näe, det är väll Net1 som vanligt, min dator är faktiskt underbar. Nog pratat om det.

När mamma kom visade jag tidningen för henne och hon log lite, där satt jag och glodde in i kameran med ett fånigt leende och nyvaken blick, för att inte tala opm frisyren. Men vem bryr sig?

Så åkte vi emot Hoforsrock 2011, något historiskt, något som skulle komma att förändra mitt liv.

Det första band jag såg var Hellmutt, ett bra band som dock var tråkiga på scen, jag behövde mer rörelse, mer liv.

Efter det Rävsax (Rövsex), ett sjukt bra band som levde hyfsat bra på scen, värda att se på.

Sedan minns jag bara min otroliga hårda väntan på screamo bandet som jag inte mindes vad det hette. Dock avbröts det av ett fartfyllt och helgrymt uppträdande av Porrkestern, underbart! Dom fick minsann publik att leva och de hoppade omkring på scen som små pysslingar eller något, glada och spralliga.

Men så kom det mest fantastiska, det helt underbara. Ink Stained Promises kliver upp på lilla scen och jag stod tidigt och bara såg på när de testade ljud och skrattande gick omkring där.

Sångaren, ja han såg verkligen inte dålig ut, god damn it *-* Men jag var inte där för att se på honom, hah, nej då.

Jag var där för det som snart hände. De klev upp på scenen och körde igång med otrolig styrka. Mitt hår rörde sig lite utav ljudvågorna och jag kände dom igenom kroppen. För första gången någonsin så ställde jag mig och nickade i takt till musiken, hoppade lite men jag var fortfarande lite feg, jag var ju ensam. De andra hoppade, kastade med huvuden, vrålade, log och sjöng med på de ställen där de gick, annars vrålade dom bara.

Musiken kan jag inte beskriva faktiskt, impossible.

Så gick gitarristen med ett vagt leende till sångaren, sade något i hans öra och sångaren nickade för att sedan ta upp micken och se ut över den skara som hade kommit nära. "Okej, nus ka vi testa något vi aldrig har gjort förr. Efter ett tag kommer vi att avbryta låten, då pratar jag, och ni gör exakt som jag säger. Okej?" Något i den stilen sa han och publiken vrålade ja, taggade.

I mitten utav låten så blir det som utlovat tyst och publiken väntar spänt, så berättar han. "Den sidan går ditåt, den sidan går dit. Så står ni emot varandra." vi gjorde som han sa. Så spelade dom lite igen och vi stod där som två energimassor som bara väntade på det som  skulle komma. Sammanbitna blickar och spända muskler. "1, 2..." låter sångaren, vi väntar. Lite gitarr till. "Nu!" säger han och alla har förstått, de springer in i varandra, grabbar tag i en helt okänd person och hoppar omrking som galna. Påminner om Sprite reklamen, fast tusen gånger häftigare. 

Snart är spelningen över, jag går för att lyssna på Itchy Daze men tröttnar snart och tar ett fast beslut. Jag skulle få köpa en tröja och nu vet jag vilken.

Jag går till morsan som sitter på en illrosa filt mitt ibland det mest mörka, visst skämdes jag över den men det har jag snabbt glömt. "Jag måste få köpa Ink Stained tröja!" ropar jag så högt stämband tillåter, de har redan börjat ta hårt vid sig. Vid ett bord sitter två grabbar som var publik på spelningen. Jag glor en stund på tröjan och säger sedan att jag vill ha en medium. Då kommer sångaren, han ler och jag ler antagligen så stort min käft tillät.

"Ni är skitbra." piper jag fram och sångaren ler lite till, sträcker fram sin hand. Och självklart, vad fan tror ni, så har jag pengarna i höger hand som jag glatt sträcker fram. Han skrattar och skakar på huvudet. "Dom däör vill jag inte ha." ler han och jag rodnar stort, det var ju bara en reflex. Satans reflexer. Tillslut skakar jag i alla fall hans hand, köper EPn och går. Men efter att ha suttit och lyssnat på Itchy Daze lite till tröttnar jag ännu en gång och går tillbaks för att be om deras autografer, som jag får.

Så var min lycka gjord! :D

Näe nu måste jag duscha för att senare åka till farsan, och sen till Kolmården.

Radioaktiva Räker då?! Tänker du säkerligen.

De behöver faktiskt ett eget inlägg senare när jag har tid över.

Kram på er, hörs om ett par dar igen!